Oliver Dagnå skrev för ett tag sedan en tankeväckande text här på Konservativ Debatt om att vad vi nu bevittnar runt om i många delar av Västvärlden är en ”kulturrevolution”. Det är en på många sätt övertygande beskrivning av hur saker verkar, men jag är inte helt säker på att den når ända ned till problemets kärna. Den brittiske filosofen John Gray publicerade nyligen ett intressant inlägg på debattsidan UnHerd, där han argumenterar för att Black Lives Matter och de demonstrationer som följt därav har mer gemensamt med de kristna eller pseudo-kristna fanatiker som brända häxor i Salem under 1600-talet än med Lenin och Trotsky – eller Martin Luther King, för den delen.

Gray menar bland annat att de olika proteströrelserna särskiljer sig från andra vänsterprogressiva rörelser under 1900-talet genom avsaknaden av en konkret, positivt inlindad framtidsvision. Syftet verkar enligt honom istället ligga mycket i det symboliska och i den existentiella extas som finns i att förstöra saker, rättfärdigat av att man själv är en alldeles perfekt och superdygdig liten gutmensch – en inställning som alltid är väldigt praktisk om man vill rationalisera impulser från de mörkare sidorna av människans natur...

Oavsett hur det ligger till med den exakta idéhistoriska genealogin och finliret i Grays analys, är det väldigt intressant att själva vandaliseringen av statyer, denna ”ikonoklasm” som Gray passande kallar det, nästan uteslutande verkar vara ett Anglo-Saxiskt fenomen. En kort överblick på Wikipedia-sidan List of monuments and memorials removed during the George Floyd protests (med garderingen att jag hittade denna lista en Googling bort – vi lever i en lat och dekadent tidsålder, det är lika bra att vara öppen med det) pekar på att alla statyer och monument som hittills tagits ned varit i länder där man talar engelska som modersmål, med undantag för Belgien.

Låt gå för Belgien, Leopold den andre verkar ha varit ett praktsvin och jag tror knappast ens den mest självmordsbenägna historierevisionist skulle våga sig på att komma i närheten av att försvara ”Force publique” i den Fria Kongostaten (vilket inte ens samtiden gjorde, och detta under en tid när kolonialism sågs som något helt naturligt). Nåväl, poängen är att, Leopold undantagen, så är alla offentliga monument som hittills rivits ned i den protestvåg som nu skakar västvärlden tillägnade gamla engelsmän och amerikaner, eller åtminstone resta i engelskspråkiga länder.

Är det måhända en fråga om ineffektivitet i informationsöverföring? Den anglosaxiska världen har av naturliga skäl väldigt täta inbördes band. Kanske är det så enkelt att det kontinentala Europa helt enkelt har annat för sig, och inte är lika orienterade kring les rosbifs och deras extrakontinentala telningar? Detta kan såklart bidra, men jag tror inte någon under 40 på allvar finner en sådan förklaring övertygande. USA är helt enkelt det kulturella nav som alla västerlänningar förhåller sig till, på både gott och ont.

Även om de inte kan relatera helt och fullt, är nog även de mest insulära yngre fransoser och tyskar högst medvetna om vad som händer på andra sidan Atlanten. Verkligheten verkar även passa teorin i det här fallet, då protestvågorna inte tog särskilt långt tid på sig att nå Europa. De första protesterna verkar ha korsat Atlanten efter bara sex dagar.

Vad som däremot är tydligt är skillnaderna i bemötande. Det finns massor med bilder av amerikanska och även brittiska poliser som ”tar knäet” – det vill säga går ned på knä framför demonstranterna för att demonstrera sin solidaritet med dem (med blandade resultat). I Sverige räckte det med att en polis gjorde samma sak, för att utlösa en stor debatt i landets näst största dagstidning. Sverige – samma Sverige som annars ofta verkar vilja ”vara värst” i bemärkelsen mest modernt och mest progressivt (vi har, som alla läsare säkert är bekanta med, tagit emot i särklass flest invandrare per capita i hela Europa).

Motsvarigheter till att massor av poliser tillsammans går ned på knä, eller egentligen att ens en enda gör det, verkar lysa med sin frånvaro även i andra kontinentaleuropeiska länder. Frankrikes president, en man som annars ofta beskrivs som vänsterliberal av sina belackare gick för ett tag sedan ut förkunnande att ”Vi tänker inte riva ned en enda staty av fransk historia.” Storbritanniens premiärminister å andra sidan – som tidigare jämförts med Trump i svensk media  – har uttryckt sig i betydligt mer förstående ordalag, och verkar vilja gå demonstranterna till mötes.

Så vad är det här frågan om? Jag lutar mot att det ligger någonting i en modifierad version av John Gray’s analys. Amerikaner och i viss mån engelsmän har helt enkelt en annan, snäppet mer grandios självuppfattning än till exempel svenskar, och drar sig mer till stora idéer och principer som grundstenar för hela sitt samhälle. Både England liksom även USA kom också segrande ur andra världskriget, i bemärkelsen att de aldrig blev ockuperade av Tyskland (och än mindre Sovjetunionen).  Enligt den engelska devisen the heigher they rise, the harder they fall är det inte annat än logiskt att det helt enkelt finns mer att riva ned i ett land ju högre anspråk och större trovärdighet det landets historiska symboler besitter.

Om detta faktum betyder någonting för den delen av Väst som inte har engelska som modersmål är en intressant fråga. Mer omedelbart är jag dock nyfiken på vad detta betyder för Sverige? Alla skribenter kan inte gör annat än att bara skriva för sig själva, och för egen del upplever jag faktiskt en tacksamhet gentemot det avmätta och konformistiska svenska debattklimatet som jag aldrig trodde jag skulle känna. Jag upplever också för första gången på mycket länge en genuin hoppfullhet om vår förmåga att hantera det som, lite väl litotetiskt, ofta benämns våra ”integrationsutmaningar”.

Det är nästan så att man vågar hoppas på att den övervägande majoriteten av alla svenskar helt enkelt ser det som självklart att vi absolut inte kommer riva ned statyer på till exempel Carl von Linné. Inte för att vi helt förbehållslöst anammar allt som alla stora namn i vår historia gjorde eller tänkte för flera hundra år sedan, utan för att de, på både gott och ont, är oss; vi skulle inte kunna vara annorlunda, ens om vi ville, och att det är djupt förolämpande att försöka avkräva oss motsatsen – precis som det vore mot vilket folk som helst. I en sådan lågmäld, självklar och fredlig acceptans av det som är vårt, med alla dess skavanker och avigsidor, finns en slags styrka. Det kan säkert låta naivt, men jag för min del har en dröm om att vi tar till oss den styrkan. Jag tror alla skulle gynnas av det.