Roger Scruton håller ett föredrag i Polen 2014. Bild: Jakob E:son Söderbaum.

Sir Roger Scruton avled nu i januari, vid en ålder av 75 år. Han har länge betraktats internationellt som en av de absolut främsta konservativa tänkarna i vår tid. Scruton var skolad filosof, hade varit professor i filosofi och estetik, och erhöll en Sir-titel av engelska kungahuset bl.a. för sina insatser inom filosofin. Han har med stor omsorg och i en lång rad böcker utmejslat den konservativa filosofin som en syntes mellan Burke och Hegel.

Den moderna konservatismens utveckling

Konservatismen som både politisk rörelse och idébildning tog sin början med irländaren Edmund Burkes (1729–1797) publicerade av Reflections on the Revolution in France år 1790. 1885 räknas som det årtal då det etablerades i brittisk samhällsdebatt att det var Burke som grundlade konservatismen, d.v.s. nästan 100 år senare. Denna utveckling beskrivs i detalj av Emily Jones i hennes Edmund Burke & the Invention of Modern Conservatism, 1830-1914 – An Intellectual History (2017).

Engelsmannen Lord Hugh Cecils bok Conservatism från 1912 var den första boken om konservatismen som framhöll Burke som konservatismens lärofader. Med amerikanen Russell Kirks (1918–1994) publicerande av The Conservative Mind år 1953, i vilken Kirk upprättade en burkeansk kanon och slog fast att all sann konservatism bygger på Burke, får detta anses slutgiltigt etablerat i hela västvärlden. Inte minst också i ljuset av den stora internationella popularitet som Kirk därigenom uppnådde. I och med det internationella etablerandet av Burke som konservatismens lärofader kan vi, liksom Cecil redan för 100 år sedan, nu tala om ”modern konservatism” och konstatera att det råder en huvudsaklig internationell samsyn om vad detta innebär och vad den moderna konservatismen står för.

Edmund Burke var en politisk tänkare, inte någon filosof i akademisk bemärkelse. Likväl är det en viss filosofi om människan, samhället och politiken som hans politiska tänkande ger uttryck för. Om Burkes tänkande utgör grundstenarna i den moderna konservatismen, så har filosofiprofessorn Roger Scruton (1944–2020) som ingen annan bidragit till att grundmura den konservativa filosofin.

Scruton gör detta med utgångspunkt i Friedrich Hegel (1770–1831), som han anser vara ”minst” lika viktig för konservatismen som Burke. Enligt Scruton är ”ingen filosof så väsentlig för vår tid, eller för det intellektuella värvet för moderna konservativa, som Hegel”. Enkelt uttryckt kan Hegels filosofi om människan, samhället och politiken läsas med burkeanska glasögon (de kan också läsas marxistiskt eller deterministiskt). Hegels filosofi erbjuder då en sofistikerad samhällsvetenskaplig syn på människan, samhället, och på framväxandet över generationerna av de institutioner och immateriella värden som Burke initierade konservatismens försvar av. Därigenom blir Hegels filosofi en kraftfull intellektuell verktygslåda för att motivera konservativa samhällsanalyser och sakpolitiska ståndpunkter i linje med Burke. Det är enligt Scruton två verk av Hegel som på detta vis är relevanta för konservatismen, och det är Andens fenomenologi (1807) och Rättsfilosofins grunddrag (1820).

Det kan här också nämnas att många av Hegels politiska slutsatser i Rättsfilosofins grunddrag är i linje med Burkes tänkande, med en betoning på sociala frågor som under 1800-talet gav eko i framväxten av socialkonservatismen på kontinenten och i Storbritannien.

Michael Oakeshott (1901–1990) var en annan brittisk konservativ filosofiprofessor en generation före Scruton. Enligt Oakeshotts levnadstecknare Paul Franco räknas han som en av 1900-talets främsta politiska filosofer i Storbritannien, och han är den europeiske tänkare som genom sin filosofi har medverkat allra mest till att forma modern amerikansk konservatism. Oakeshott använde Burke tillsammans med de två nämnda verken av Hegel i utmejslandet av sin filosofi om civilsamhället, dess värden och hur det är uppbyggt, samt den enskilde personens respektive statens olika ansvar i det hela. Burke för sin del nämner civilsamhället på många ställen i Reflections on the Revolution in France, och Oakeshott lyfter detta så att säga till dess högsta filosofiska nivå i boken On Human Conduct (1975).

På det hela taget är det i princip bara en av Burkes grundstenar som Oakeshott vidareutvecklade filosofiskt med stöd av Hegel. Uttryckligen inspirerad av Oakeshott byggde Scruton vidare på det pussel som Oakeshott hade börjat lägga, d.v.s. den akademiskt välgrundade konservativa filosofin som en syntes mellan Burke och Hegel. I ett stort antal böcker fortsatte Scruton att lägga en så stor del som möjligt av detta pussel, och beskrev filosofiskt konservatismens människosyn, kultursyn, utvecklingssyn, idéhistoriska perspektiv, och gränsdragningar mot andra ideologier. Han borrade även vidare i närliggande filosofiska frågor som fördjupar och nyanserar de av hans böcker där han uttryckligen skriver om konservatismen.

Genom detta har Scruton inte bara givit den moderna konservatismen en grundmurad filosofi med sammanhängande politisk doktrin. Han har också bidragit till att ge konservatismen fler djupa idéhistoriska rötter, och en filosofisk förfining med en avancemangsgrad som klart överträffar liberalismens. Genom detta har han öppnat nya och fler dörrar för konservatismens fortsatta idéutveckling. Eftersom politik i den moderna demokratins tidevarv handlar om att vinna genom argument, kan knappast värdet av Scrutons högt kvalificerade filosofi för vår tids konservativa rörelser överskattas.

Man skulle därför på goda grunder kunna säga att Scruton kom att bli den viktigaste tänkaren för konservatismen i dess tredje utvecklingsfas. Som alltså har följt efter den andra utvecklingsfasen under vilken Hugh Cecil och Russell Kirk etablerade att Burke är konservatismens lärofader – det som brukar avses med beteckningen ”modern konservatism”. Vilket förstås utgjorde ett nytt tydligt utvecklingssteg efter 1800-talet då de konservativa rörelserna spretade åt olika ideologiska håll. Scruton verkar även själv ha ansett att han bidrog till ett betydelsefullt nytt utvecklingssteg för konservatismen. I The Meaning of Conservatism (1980) skriver Scruton att han företräder en ”modifierad konservatism”, som hjälper konservatismen bort från de problem den dragits med tidigare som t.ex. ett långvarigt ”flirtande med liberalism vilket har lett [många konservativa] att uppfatta saker och ting från fel ände, från individens synvinkel”.

Det intellektuella sammanhang där denna filosofiska kalibrering av konservatismen äger rum beskrivs av Charles Covell i The Redifinition of Conservatism – Politics and Doctrine (1986), med kapitel om både Oakeshott och Scruton. Covell driver här tesen att Ludwig Wittgenstein är gudfar för denna filosofiska utveckling av konservatismen.

Scrutons konservativa filosofi

Scruton vidareutvecklade alltså den konservativa filosofin både vitt och brett som en syntes mellan Burke och Hegel. Som ett led i detta arbete har han bl.a. utvecklat det filosofiska konceptet oikofili,

som enligt honom utgör konservatismens essens. Detta går i huvudsak ut på att konservativa vill bevara och även återskapa företeelser som de upplever hör till deras mentala hem, och att de blir aktivistiska när de upplever sådana företeelser som hotade. Konservatismen enligt Scruton innebär därmed inte alls ett bevarande av status quo, eller ett utsiktslöst försök att hålla kvar vid en allt mindre andel företeelser i vår samtid som har gamla rötter. För Scruton är den konservativa filosofin en ”hängivenhetens filosofi”, och det är denna hängivenhet som driver konservativa att vilja försvara, förvalta och gå försiktigt fram med förändringar i sådant de betraktar som meningsfullt för det ”oss” som konservativa identifierar sig med.

Med sitt oikofili-koncept fångar Scruton också in att konservativa värnar det bekanta, eftersträvar trygghet för en själv och ens närstående, söker och slår vakt om gemenskap, vill kunna känna igen sig och intuitivt följa den gällande ordningen snarare än att styras. Den konservative vill helt enkelt ha en egen sfär vars innehåll knyter an till de värden som man sedan barnsben har lärt sig att betrakta världen genom, och vill detta därför att man identifierar sig med det innehållet och för att det definierar oss. Därför slår konservativa, enligt Scruton, vakt om sådana företeelser där de finns och försöker skapa eller återskapa sådant där det saknas. De konservativa drivs alltså av kärlek, framhåller Scruton, och inte alls av hat eller av oreflekterat motstånd till förändring vilket konservatismens politiska motståndare ofta tillskriver de konservativa.

Motsatsen till oikofili är oikofobi. Denna beteckning använder Scruton för det notoriska avståndstagande från den egna nationens traditioner, och osakliga anklagande av dess försvarare att de skulle vara främlingsfientliga eller rasister, som tyvärr är en ganska vanlig tendens idag bland de vänsterliberaler som driver multikulturalismens agenda nu på 2000-talet.

Den bok där Scruton utvecklar största delen av filosofin kring sitt oikofili-koncept är How to think Seriously About the Planet – The Case For An Environmental Conservatism (2011). Där förklarar också Scruton hur miljörörelsen bygger på samma filosofiska grundsyn som Burke, och att konservativa och miljövänner därför borde göra gemensam sak. Scruton återanvänder sedan oikofili-konceptet på olika vis i andra böcker, t.ex. i How to be a Conservative (2014) och i hans Brexit-analysbok Where We Are: The State of Britain Now (2017).

Den viktigaste boken för att förstå Scrutons syn på vad konservatismen är och vad den står för, är The Meaning of Conservatism (1980). Där ges en systematiserad översikt utan djupa filosofiska resonemang till det stora fält som Scruton sedan har ägnat ett stort antal böcker till att fördjupa perspektiven kring. Hans Conservatism – An Invitation to the Great Tradition (2017) är en lättläst och relativt kortfattad exposé över konservatismens idéutveckling i Europa och USA, enligt Scrutons synsätt. Om man vill läsa en enda bok om konservatismen av Scruton så är det denna man ska välja i första hand. I How to be a Conservative (2014) beskriver Scruton den essentiella skillnaden mellan konservatismen och ett antal andra viktiga politiska ideologier i vår tid. När det gäller Hegels stora betydelse för konservativ filosofi skriver Scruton om detta i flera böcker, men allra mest utförligt i essän ”Hegel as a conservative thinker” i essäsamlingen The Philosopher on Dover Beach (1990). Några exempel på där Scruton fördjupar den konservativa filosofin i olika perspektiv på liknande sätt som Oakeshott gjorde i On Human Conduct, är: On Human Nature (2017), The Uses of Pessimism – And the Danger of False Hope (2010), Culture Counts: Faith & Feeling in a World Besieged (2007), och hans bok om det transcendenta The Soul of the World (2014).

Som författare är Scruton både lättillgänglig och läsvärd, även i det mer filosofiska formatet. Han är en litteratör med vacker språkdräkt, och överhuvudtaget en utmärkt dörröppnare till allt som har med politisk filosofi att göra. Scruton var en högt kvalificerad politisk filosof som besatt den ovanliga förmågan att både producera en stor mängd systematiskt sammanhängande böcker inom flera filosofiska områden, och dessutom begripliggöra för en ganska stor internationell läsekrets även de mest komplexa filosofiska frågorna och sambanden kopplade till människor och samhälle.

Ett ovanligt stort internationellt genomslag

Scruton har länge betraktats som en av de främsta och mest inflytelserika konservativa tänkarna i modern tid. Det är egentligen bara Russell Kirk och Michael Oakeshott som han kan jämföras med ifråga om internationellt inflytande, möjligen också den neokonservative tänkaren Leo Strauss (1899–1973) som dock ingen av de nu nämnda räknar som en egentlig konservativ. Scrutons böcker har översatts till bl.a. franska, holländska, italienska, polska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska. Han erhöll många hedersbetygelser för sitt arbete med att utveckla och sprida idéer – bl.a. en Sir-titel av engelska kungahuset och statliga förtjänsttecken från Tjeckiens och Ungerns regeringar. Även denna sorts höga officiella erkännanden från flera stater gör honom tämligen unik bland konservativa tänkare genom alla tider.

Allt detta tillsammans med Scrutons oblyghet inför att befatta sig med kontroversiella frågor i vår tid – t.ex. migration, islams plats i det västerländska samhället, och nationalstatens stora politiska värde – gör det mycket troligt att hans stora politiska genomslag ännu ligger framför oss. När Russell Kirk från 1950-talet kopplade samman amerikansk konservatism med europeisk, ledde det till ett enormt uppsving för konservatismen i USA, både i form av idéutveckling och så småningom även med politiska triumfer som att Ronald Reagan blev USA:s president 1981-1989. Scrutons bidrag till konservatismens idéutveckling är både djupare och bredare än Kirks, och genom att i linje med Oakeshott etablera Hegel som filosofisk slipsten i den burkeanska rustkammaren har Scruton nu också på ett stadigt sätt kopplat samman den anglosaxiska konservativa traditionen med den kontinentaleuropeiska. Ovanpå detta har Scruton haft en makalös förutsättning för internationellt genomslag som inte fanns på Kirks eller Oakeshotts tid. Nämligen att han har skrivit de flesta av sina böcker rörande konservatismen på 2000-talet, och därmed utfört sin storartade intellektuella gärning i ett sammanhang där Internet möjliggör för konservativa i hela världen att få kontakt, utbyta tankar och inspirera varandra.

Den man som nu gått ur tiden är därför en man som högst sannolikt kommer att låta tala om sig fortfarande långt efter att minnena av hans yviga kalufs, mjuka stämma, och ödmjuka personliga framtoning har försvunnit in i historiens dimmor.

Jakob E:son Söderbaum
Redaktör för Konservatism.se, http://www.konservatism.se/