I samband med att jag kliver på tåget som biträdande redaktör tänkte jag det var dags för en något personlig tagning på frågan: ”Vad är konservatismen?” Den gode Johannes Norrman har skrivit en artikel på temat ”Konservatismen som heuristik och pessimistisk konklusion”. Även Jakob Söderbaum har skrivit sin tolkning (”Roger Scruton grundmurade den moderna konservatismen filosofiskt”). Mitt perspektiv är något annorlunda från båda dessa herrars, även om det så klart finns gemensamma beröringspunkter.

Tankemässigt härstammar jag från vad man skulle kunna kalla en tydligt liberal bakgrund. Även om de första politiska tankarna jag hade inte riktigt var liberala (den första “politiska” tanke jag kommer ihåg är nog snarare en vag motvilja gentemot vad jag upplevde som en sannings- och moral-relativistisk norm i den svenska skolan...) var den första politiska filosof jag djupdök i John Stuart Mill. Sedan tog jag mig an Bastiat; detta följdes av ett par veckor då jag läste Ayn Rand, bearbetade henne och efter visst övervägande spottade ut ungefär hälften av innehållet. Jag gick vidare till Hayek, som kändes mer nyanserad och hade ett mer övertygande försvar för den fria marknaden. I samband med detta kom jag i kontakt med mer uttalat liberal-konservativa Anglo-Saxiska tänkare, däribland Michael Oakeshott, vars pamflett ”What is Conservatism?” nog var de första verk jag läste som explicit hävdade någon slags konservatism.

Vad var det som lockade mig med liberalismen? För att kort summera saken i ett kort slagord: anpassningsbarhet. Eftersom vi människor bevisligen har olika åsikter kan vi inte alla ha rätt. Antagligen har alla, i varierande utsträckning, fel. Om det är så ter det sig som det enda vettiga att tillåta en så stor mångfald av åsikter, beteenden och normer som möjligt, och så får det bäste man helt enkelt vinna! En slags lite snällare och naivare social-darwinism, skulle man nästan kunna kalla det för. Utöver detta kändes det helt enkelt ganska mysigt att lämna människor ifred så länge de lämnade mig ifred, tänkte jag. Vad är problemet, lixom?

Runt 18-19-års ålder började jag se ett par problem med de här idéerna. Vad händer om någon inte upplever de här processerna som legitima - kan man bemöta sådana invändningar inom ramarna för det liberala systemet? Går verkligen alla beteenden och åsikter ens att jämka samman till någon slags konsensus? Relaterat till detta – är vi ens så rationella? Vad är det som säger att de åsikter som ”vinner” nödvändigtvis är bäst för oss - vem har inte ljugit för sig själv, någon gång, eller varit i behov av vägledning? Kanske finns vissa mänskliga värden som inte kan värnas genom den typen av rationalistiska, marknadslika “konkurrens”, utan som tvärtom skadas av den…

Alla de här invändningarna, som väl för den med lite mer livserfarenhet och praktiskt sinnelag än jag varit helt uppenbara, tog mig ett tag att landa i. Så, efter att jag gradvis slutade se mig själv som någon slags klassisk liberal läste jag därefter namn som Edmund Burke (ad fontes!), Roger Scruton, ytterst lite Vilfredo Pareto (hans teori om elitcirkulation är spännande…), lite James Burnham, lite Carl Schmitt (jag önskar mig ingen totalitär Ledare med stort L - snarast motsatsen - likväl belyser Schmitt fundamentala spänningar mellan liberalismen och politikens natur. Malcolm Kyeyune berör detta här). Nyligen fastnade jag, i något slags halv-libertariansk återfall, intresserad av Nassim Taleb.

Dessa, och diverse andra spännande, mer eller mindre politiskt korrekta och mer eller mindre arketypiskt konservativa gentlemän har de senaste åren format det som jag antar blivit min egna, något eklektiska syn på vad som är just “konservativt”. Detta inte att säga att jag vore någon slags guru som bemästrat alla dessa i hög grad komplexa gubbars tänkande – det är jag inte, och det har jag inte. Jag är en lika förtappad 2000-talsmänniska som du, kära läsare. Trots denna min ofullständiga kunskap anser jag mig ändå, efter ett par år av reflektioner, kommit fram till vissa tumregler en meningsfull politisk konservatism för 2000-talet kanske skulle göra gott i att försöka följa. Här kommer följande:

  • Konservatismen bör vara pragmatisk
  • Konservatismen bör anknyta till någonting större
  • Konservatismen bör vara skeptisk mot centralisering
  • Konservatismen bör vara ekumenisk

Låt mig börja med den första punkten. Själva konservatismens essens är pragmatism. Konservatismen ligger i min mening närmare ett allmänt förhållningssätt gentemot politik och samhällsutvecklling, än de olika sekulära religionssubstitut de flesta andra ideologier de facto är- Vi talar på många sätt och vis här om en icke-ideologisk ideologi. Detta är även dess största styrka, då det (i idealfall, åtminstone) innebär att konservativa medborgare, tänkare och statsmän är de med potentiellt djupast verklighetskontakt.

En ideologi, förstådd som en uppsättning axiom du alltid anpassar din tankeverksamhet efter, är i förlängningen en slags krycka. Varför gör du dig så liten, som människa, att du behöver någon filosof-avgud som säger åt dig vad du ska tycka? Behandla dig själv med lite värdighet, lev i verkligheten, och se till det som fungerar istället. Försök inte att abstrahera allting.  Om du ändå känner att du måste dyrka auktoriteter se då gärna till att de faktiskt förtjänar det. Om de inte gör det, se gärna till att de gör så lite skada som möjligt. Gud kan vara bra här till exempel, om du är troende. Även den icke-troende har såklart goda skäl att tilltalas av en fundamentalt pragmatisk världsåskådning. Vänsterns samtidsförståelse är så uppenbart världsfrånvänd att bara viljan att acceptera verkligheten som den är utgör en riktig styrka.

Problemet med renodlad pragmatism är, kort och gott, att den också är konservatismens största taktiska svaghet. Det är enkelt att ge uttryck för den typen av åsikter jag precis gjorde, men svårare att efterleva dem i praktiken. Framför allt om man är ung och söker lite mening, syfte och must i livet kan pragmatism och försiktighet framstå som väldigt tråkigt. Det bör också sägas att en renodlad konservatism, utan något annat innehåll än att den ”konserverar” saker lätt låter andra mer lidelsefulla ideologier få det så kallade problemformuleringsprivilegiet.

Därför måste en framgångsrik konservatism nog, dels av taktiska skäl, dels för att faktiskt på bästa sätt värna sina egna mål, anknyta till någonting större. I äldre tider hade detta kanske varit ”kronan, spiran, svärdet och altaret” men dessa känns, av uppenbara skäl, inte fullt lika aktuella i dagsläget. Vad kan man då ta istället? Ett uppenbart förslag är nationalstaten, eller åtminstone någonting som påminner om en nationell eller motsvarande kulturell gemenskap.

Ett annat, kompletterande förslag är att anknyta till vad man antar är eviga - men se då vid Zeus till att de är apolitiska! – filosofiska eller trosmässiga grundsatser kring tingens beskaffenhet. Ett uppenbart exempel: ”Det är lättare att förstöra än att bygga upp.” Sådana grundsatser kan med fördel giftas sig med till exempel Kristendom, Stoicism eller kanske Buddhism om du känner dig lite exotisk, för trevligare estetik och bättre genomslagskraft.“Ge mig en fast punkt, och jag kan rubba världen.”

Detaljerna är bortom den här textens ambitioner, och kanske är de egentligen inte jätteviktiga. Huvudpoängen är att om konservatismen saknar förankring i någonting mer tidlöst, med mer patos, så kommer den misslyckas. Till skillnad från socialismen och även i viss mån liberalismen måste konservatismen luta sig på andra, mindre explicit politiska värden. Vad exakt dessa kommer vara är i dagsläget en något öppen fråga, men jag misstänker att svaret till stor del redan är på väg att bli den nationella, och övergripande kulturella gemenskap som vi alla är en del av. Sverige, Europa, Västerlandet – i den koncentriska prioriteringsordningen.

Min tredje punkt anknyter till just denna prioriteringsordning. Med invandringsfrågan som uppenbart undantag har jag svårt att se något viktigare uppdrag för 2000-talets konservatism än att motverka alltför omfattande centralisering. Vi har märkt riskerna med detta under pandemin, där våra globala försörjningskedjor gett upphov till stora problem. Vi märker det i närtid med de fåtal ytterst nära sammanlänkade digitala plattformar vi är uppkopplade till, och problematiken med filterbubblor och censur kopplade till dessa. Centraliserade, likriktade system är sårbara mot uppbrott. De är klumpiga. De är, på lång sikt, antagligen inte heller särskilt konkurrenskraftiga.

Maktmissbruk är egentligen inte ens det stora problemet här, även om det såklart också är ett stort problem. Problemet är snarare att du, jag själv, och alla andra (ja, även ZUCK) har allt lättare att genom bekvämlighet och beroende låta oss förvandlas till något som påminner om Aristoteles naturliga slavar. Om våra system blir allt mer sammankopplade när den teknologiska utvecklingen ständigt ökar, ökar också möjligheten att skada dessa våra allt mer fragila system: automatiska drönararméer, biovapen utformade för vissa grupper av människor, nya sätt att skapa desinformation och förstöra våra ekonomier - bara science fiction sätter gränserna! Vips, så vaknar våra barnbarn i “Å sköna nya värld” - för att det helt enkelt var minsta motståndets väg för våra samhällen att bibehålla säkerhet och social stabilitet, och vi var för lata för att bry oss.

Teknologin är inte vår fiende, och det är naivt att tro att det går att vrida tillbaka tiden. Däremot bör vi nog försöka anpassa den till skala och omständigheter som även om de är konstgjorda, rimmar med mer traditionella strukturer. Antagligen är en sådan anpassning också lättare ju mer vi värnar just de traditionella, organiskt framvuxna samhällsstrukturer som fortfarande finns kvar; desto mer dessa istället slås sönder kommer vi å andra sidan möta den metaforiska stålhandsken, som återstabiliserar våra alltmer kaotiska samhällen genom att istället omforma oss. Jag är medveten om att mitt självsäkra tonfall kan verka provocerande. Kanske är min dystopiska framtidsvision helt spårad, ja nästintill pårökt för att tala samtidssvenska, grundad i att jag rört mig för mycket i diverse tvivelaktiga Twittertrådar de senaste dagarna. Utan att varken bekräfta eller förneka denna anklagelse vill jag avsluta på ett mer neutralt sätt. Konservatismen under 2000-talet bör nog också vara ekumenisk, alltså aspirera på att tilltala en stor grupp människor, med varierande världsåskådning.

Så, om du har lite invändningar, kommentarer – eller vill skriva om något helt annat, oavsett om det är mer dagspolitiskt eller mer svävande, skicka gärna in en text. Vi hörs!