REPLIK. I samband med Stefan Löfvens uppmärksammade demokratiuttalande för två veckor sedan, förekom ett kort meningsutbyte mellan prof. emeritus Olof Ruin och Timbros Adam Danieli gällande begreppet “liberal demokrati”. Denna replik är tänkt som en kort inflikning i debatten från ett mer konservativt perspektiv.

I sin replik till Olof Ruin påpekar Adam Danieli att vissa typer av demokratier - de liberala - är mer önskvärda än andra. Argumentationen har flera sympatiska inslag, men även åtskilliga problem. Danieli utgår ifrån att det i den västerländska historien finns “två poler vad gäller synen på folkstyret. I ena änden av spektrumet återfinns Rousseaus ideal om suveränen – det kollektiva medvetande som förverkligar folkets vilja utan begränsningar.”

Denna skildring är smått reduktionistisk. För det första eftersom alla stater, oavsett vilken ideologi de utger sig för att ha, eller hur deras styrelseskick i teorin är beskaffade, i praktiken grundar sig i olika intresse- och ödesgemenskaper. En relativt god stat lyckas hitta en slags balans som gynnar samhällets intressen i stort. En sämre stat balanserar istället olika intressen på ett sådant sätt att enskilda delar av samhället gynnas, medan helheten försakas. Idealen är sekundära till den politiska verkligheten. För att citera Cicero: salus populi lex suprema esto.

Danielis dikotomi mellan dessa “två poler” målar även upp en betydligt snävare och mer tillrättalagd bild av  den västerländska idéhistorien än verkligheten påvisar. Den antika historikern Polybios, liksom Aristoteles, skrev mycket om de inneboende, närmast cykliska tendenser till självdestruktivitet som de menade återfanns i alla styrelseskick. Influerad av båda dessa skrev Machiavelli om virtù: viljan och förmågan hos befolkningen att offra för det gemensamma, som ett kitt särskilt viktigt för just fria samhällens sammanhållning. Utan offentlig dygd kommer staten av ren sociologisk nödvändighet i tilltagande grad karakteriseras av ofrihet, tvång och enmansstyre. Sådana tankegångar var knappast främmande för de amerikanska grundlagsfäderna, som utöver Montesqieu läst sin Polybios.

I Danielis replik lämnas läsaren med känslan av att lagfäst maktdelning närmast på egen hand garanterar ett fritt samhälle med begränsad offentlig makt. I praktiken finns gott om exempel på stater med pappersbegränsningar av statsapparaten - Weimartyskland till exempel - som inte kunnat få dessa sofistikerat upplysningsidéer att fungera.

På motsvarande sätt är det inte heller någon tillfällighet att liberala upplysningstankar, i de länder där de fått genomslag på riktigt, föregåtts av komplexa institutioner och traditioner, ofta med hundraåriga anor. Så även för Sveriges del, med våra riksdagar och vårt fria bondestånd.

Risken med att fokusera för mycket på just politiska idéer (och en begränsad del av dessa dessutom) är att betraktaren misstar ytfenomen för essens. Kanske är det snarare så att den liberala demokratin är precis lika mycket en produkt av vår kultur, historia och vissa specifika förutsättningar, som den är upphovsman till dessa? I så fall skulle man möjligen värna det fria samhället bättre genom att rikta sin energi mot den mylla från vilket det sprungit, snarare än att förälska sig i de teoretiska abstraktioner som bara utgör dess yttersta lager.
Just den svenska myllan har såklart genomgått en del experiment de senaste decennierna, särskilt med avseende på demografi – en utveckling flera namnkunniga Timbroiter bidragit till med bokstavligt talat gränslös entusiasm. En yttre betraktare bör kanske förlåtas ifall han räds att de långsiktiga förutsättningarna frihet i Sverige till följd av allt detta riskerar bli – för att använda en neologism – ”not great, not terrible.