Den 27 april i år dömde Svea hovrätt en gårdsägare för grovt vållande till annans död efter att han skjutit ihjäl en inkräktare. (Fängelse för gårdsägare som skjutit ihjäl inkräktare - trots omfattade nödvärnsrätt, Dagens juridik, 27 april 2020). Inkräktaren var våldsam, beväpnad, psykiskt instabil och hade tidigare misshandlat gårdsägarens inneboende. Men trots detta fann hovrätten att gårdsägaren överskridit sin nödvärnsrätt. Domen har sedermera blivit rejält kritiserad och utgången visar med all önskvärd tydlighet att den svenska nödvärnsrätten måste stärkas.

För att förklara varför är först och främst en kort juridisk crash course på sin plats. Vad är nödvärn egentligen och varför blev gårdsägaren dömd? Jo, i brottsbalkens 24 kapitel regleras några allmänna grunder för ansvarsfrihet; det vill säga omständigheter som innebär att en annars brottslig gärning (såsom mord eller misshandel) inte utgör brott.

I 24 kap. 1 § brottsbalken regleras specifikt nödvärnsrätten. Nödvärn är det juridiska ordet för rätten att med våld försvara sig mot ett brottsligt angrepp. Ifall rätt till nödvärn föreligger utgör gärningen endast brott om den med hänsyn till; ”angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.” Du får med andra ord inte använda hur mycket våld som helst även om det rör sig om en nödvärnssituation.

I teorin låter detta mycket vettigt. Men domstolarnas tillämpning av paragrafen har gång på gång lett till bisarra och motbjudande domar, i stil med den jag inledde artikeln med. Den stackars gårdsägaren är i själva verket bara den senaste i en lång rad av hederliga människor som försökt stoppa brottslingar och sedan själva blivit dömda för brott.

Ett tidigare och ännu mer sorgligt exempel är berättelsen om Per-Anders Pettersson. En sommarkväll 2006 hejdade Per-Anders en pågående våldtäkt mot en kvinna genom att slå gärningsmannen två gånger i huvudet med en domkraft. För sitt civilkurage belönades Per-Anders med ett års fängelse för grov misshandel samt 50000 kronor att betala till våldtäktsmannen i skadestånd (Avbröt överfall - blev själv dömd, Aftonbladet, Linda Hjertén, 4 november 2009). Allt eftersom att våldet var “uppenbart oförsvarligt”.

Men vilket våld är uppenbart oförsvarligt när man ska stoppa en våldtäkt? Vilket våld är uppenbart oförsvarligt när man ska stoppa en inkräktare som kommit till ens hem för att skada eller kanske mörda en? Hade det varit bättre om gårdsägaren och Per-Anders använt mindre våld? Kanske med följden att gärningsmännen kunnat fullborda sina brott?

Det måste givetvis finnas en gräns för våldsanvändningen även i nödvärnssituationer; om någon ger dig en örfil på krogen bör du självfallet inte få skjuta ihjäl honom. Samtidigt är den nuvarande marginalen alldeles för snäv. En tänkbar lösning är att ändra 24 kap. 1 § brottsbalken och specificera att marginalen för den angripne är särskilt stor just när det är fråga om grova vålds- och fridsbrott.

Ett vasst motargument är dock att en sådan ändring faktiskt kan öka våldsbrottsligheten. Ofta förekommer nämligen nödvärnsinvändningar i brottmål där det mesta talar för att nödvärn inte förelåg (utan att invändningen för den delen är helt orimlig). Utan möjligheten att falla tillbaka på att våldet i vart fall varit uppenbart oförsvarligt kan en ändring för att stärka brottsoffrens ställning i stället råka stärka gärningsmännens.

Denna problematik bör emellertid inte överdrivas. Till skillnad från vad många tror är beviskraven på denna punkt sänkta; åklagaren behöver inte ställa frånvaron av nödvärnsrätt bortom rimligt tvivel. Högsta domstolen uttalar i NJA 1990 s. 210:

“Om exempelvis en misshandel ägt rum på en enslig plats kunde invändningen om nödvärn inte sällan bli omöjlig att vederlägga. Vad som då bör krävas av åklagaren är snarare att han förebringar så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad.”

Även med en ändrad lydelse av 24 kap. 1 § brottsbalken lär alltså inte några horder av våldsbrottslingar plötsligt gå fria.

Jag avslutar som jag inledde, genom att konstatera att starka skäl talar för att den svenska nödvärnsrätten bör reformeras. Alltför många gånger har brottsoffer utsatts för ett andra brott av domstolarna och om inte lagen ändras, kan du vara helt säker på att det i framtiden sker igen. Brottsoffer ska inte behöva frukta staten och därför måste nödvärnsrätten stärkas.

Johannes Norrman, Konservativ skribent och debattör