Om du lever i Sverige idag så har du säkert också noterat den vålnad som dragit fram genom riket de senaste decennierna. Alla med politiska åsikter som avvikt från den hittills rådande åsiktskorridoren har nog antingen drabbats av den, eller mer sannolikt, självcensurerat i syfte att förekomma anklagelser om det potentiellt mördande samröret med den. De senaste veckorna har poltergeisten åter rasslat i sina kedjor, men något är fel - offren (om än inte alla...) flyr inte längre i skräck. De har hört rutinen förut.

Vi kan diskutera hur, vem, vad och varför i oändlighet, men alla frågor om motiv och kvalifikationer är egentligen oväsentliga. Det enda som spelar någon roll är att det här beteendet upphör, och att spökets fördrivning påskyndas. Ingen politisk rörelse kommer att kunna lösa våra samhällsproblem innan vi framgångsrikt förvandlat ordet ”rasist” till en historievetenskaplig kuriositet bredvid ”hädare”, ”papist” (möjligtvis av intresse i punschstinna sammanhang); ”graeculus” eller för den delen ”sopprot”.

Är inte detta lite väl kategoriskt? Nej, det är det inte. Om det till att börja med fanns en betydelse i ordet så är det numera helt uppenbart att det förvandlats till ett rent invektiv, en förolämpning utan innehåll som alla trots detta förväntas sky: ett tabu hos en förmodern stam i Amazonas, ungefär. Ibland tar medicinmannen fram sin stav, säger ordet, snurrar lite på staven – och vips, så förväntas hela stammen rygga tillbaka för de onda andarna, och en syndabock offras.

Precis som jurister talar om ”gummiparagrafer” som något som hotar rättsstaten kan vi i ”rasismen” tala om ett ”gummibegrepp”, som utökas eller inskränks beroende på vad utövaren anser lämpligt. De nyanser av ordet ”rasism” som åsyftar något slags otvetydigt klandervärt beteende eller fenomen ryms mycket väl inom en äldre, mer fundamental och universell begreppsapparat. Något är moraliskt förkastligt, ondsint, fel – inte för att det är ”rasistiskt”, utan för att det är fel. Att som så ofta görs, använda ordet “rasism” som en vagt uttydd referenspunkt för ondskan lägger en våt filt över vårt tänkande och kapar vårt moraliska omdöme. Vi har då lyckats skapa oss en fetisch, i ordets äldre bemärkelse - inget mer.

I praktiken oscillerar “rasismens” innebörd ofta mellan två poler. Om du som läsare mot förmodan känt att du inte identifierat dig med textens innehåll hittills, så ser du kanske “rasism” som ‘grav intolerans mot någon endast på grund av dennes hudfärg eller etniska ursprung’ eller möjligtvis mer formellt ‘ett systematiskt rangordnade av tänkta raser, där biologiska skillnader anses leda till olika inneboende värden’. Ungefär. Folk är emellertid generellt sett inte vandrande ordböcker som orienterar sig i tillvaron med hjälp av språkliga “ ‘if…’-statements”. Istället kopplar antagligen de flesta bara intuitivt till den politik som fördes i Tyskland på 1930- och 40-talet. Det är genom just dessa associationer “rasismen” får sin tyngd och mycket av sin reella innebörd - och alla vet det.

Å andra sidan har vi den elastiska pseudo-definition, som snarare fungerar som en slags instruktionsbok för social dekonstruktion. Vad betyder det? Jo, att “rasism” är en markör som anti-rasisten använder för att kategorisera skadliga “strukturer” som måste bort. En “rasist” kan vara den som på något sätt bidrar till dessa “strukturer”. Det spelar ingen roll att ett så luddigt användande av ord gör anklagelser om “rasism” till något som kan riktas mot i princip vem som helst (vi bidrar väl alla till “strukturer” av något slag?), eller att den följdriktiga begreppsutvidgningen leder till en uppsjö logiska problem (angående vardagsrasism: är det inte snäppet kontraproduktivt att sätta epitetet “vardag” framför ett ord som samtidigt ska vara sammankopplat med folkmord?).

Invändningar av denna typ har historiskt varit legio, och de må vara hur förnuftiga och ärligt menade som helst men kommer ändå alla att missa poängen: vänsterns syfte är nämligen, i äkta marxistisk anda, inte att förstå världen utan att förändra den. Sanningen är redan given, förövare och offer, vänner och fiender likaså. Hänger du inte med på det att det är det traditionella västerländska samhället och allt som kan associeras med det - dess historia, dess värden, dess historiska majoritetsbefolkningar - som utgör det “rasistiska”, då står du troligtvis på fel sida.

Psykologiskt skapar hela den här leken, med en part som konstant gör vad som är oacceptabelt bredare och bredare, och en motpart som desperat försöker bevisa sin oskuld, ett slags förfrämligande från verkligheten hos alla inblandade. Det spär på den första sidans självgoda falska medvetande, och underminerar den andra sidans naturliga självrespekt. Alla vet egentligen att ordet inte på ett adekvat sätt speglar hur saker är. Likväl fortsätter charaden. Kanske är det för att sociala maktspel och oärlighet är väldigt effektiva medel för att kuva sin meningsmotståndare.

Ibland sägs det av de som upplevt den att avsikten med propagandan i det forna Östblocket inte var att övertyga; snarare blev propagandan desto mer effektiv ju mer uppenbart falsk och overklig den faktiskt var. Till slut visste alla att alltihop var en stor, rykande hög med skit - vilket också var själva poängen! Det är djupt förödmjukande att gå runt i någon slags Kafka-tillvaro och förhålla dig till sådant som du innerst inne vet är fel.


Syftet med den här korta artikeln är följande uppmaning: om du ser dig själv som konservativ, ta aldrig mera ordet i din mun. Vi är vanemänniskor, och jag vet att det är svårt - betingning kan vara jobbigt att bryta sig loss ifrån. Men faktum är att en konservativ rörelse inte kan gå runt och förhålla sig till en i grunden förgiftad begreppsapparat. Vi formar inte bara språket, det formar även oss: utan att vinna det moraliska slaget i våra egna hjärtan så kommer vi aldrig på riktigt kunna förbättra Sverige. Turligt nog tror jag mig vädra morgonluft. Gör inte du det också?